Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 2

ansvärd än en vansinnig, som, oaktadt har förlorat sitt förstånd, dock alltjemt plåga af tanken på orsakerna till sin olycka. Mer så var det icke med mig. Vansinnet antog hos mig en underlig, nästan angenäm form Det var blott förståndets förlust och känslig. hetens, Fantasien rörde sig obehindradt oci njöt af sina egna, sköra och herrliga, ehuri osammanhängande skapelser. Verkligheten som så marterat mig, som beröfvat mig mit förstånd, hade alldeles försvunnit ur mit minne. — Jag vände tillbaka till mir barndoms milda och vänliga fantasibilder och känslor, hvari blandade sig så älskliga drömmar, att den tid, då jag var beröfvad mitt förstånd, tycktes mig förflyta i en högre och herrligare verld än jordelifvet. Men då mir själssjukdom upphörde, reste sig den ena efter den andra af min fordna naturs passioner och känslor, likt marmorbilder, öfver hvilka midnattens svarta slöja en stund hade varit kastad. Och der, midtibland dem alla, stod, klarare än någonsin, också hans bild. Hans namn, hans tillvaro, hade under ett helt år varit för mig som blott en oklar, pinsam dröm. Men tiden, smärtan, vansinnet till och med hade icke förmått med roten upprycka den kärlek som fört till så mycket elände. Tvärtom; den tycktes mera befästad än någonsin. Under ett helt år hade Varnham vakat öfver mig som en moder vakar ötver sitt barn. Men få dagar före mitt tillfrisknande blef han hastigt kallad till en nära och kär slägtings sjukbädd, och måste således för nåa dagar lemna mig. Jag hade äfven uner mina vildaste utbrott af vansinne aldrig varit svår att styra, men man sade mig att han med yttersta motvilja företog sin resa, ehuru jag vårdades af en gammal trotjenarinna, min egen kammarjungfru och en sär