Aftonbladet – 21 januari 1868, sida 2

det vanvettiga i min tillämnade bekännelse. Jag stapplade och skulle ha fallit, om jag ej stödt mig mot bordskanten så härdt att lampan darrade, Varnham sprang upp, ytterligt förundrad öfver att se mig här. Men då han såg mina ögon och mina kinder brinna af smärta och ängslan, tycktes han ana det sorgliga öde jag sjelf beredt mig, Han bleknade och det dröjde ett ögonblick innan han förmådde tala. Men sedan kom han vänligt emot mig, slöt mig i sin famn och kysste min panna med en ömhet, som gick mig till hjertat, liksom fordom min moders stämma. Jag kastade mig till hans bröst och brast i den häftigaste grät. Han tryckte mig fastare till sitt hjerta och bad mig så ömt att säga honom orsaken till min sorg. Jag gjorde det, och han slungade mi bort, som om jag varit en giftig orm, me ett skri af smärta; en förbannelse gick öfver dessa läppar, som hittills aldrig uttalat annat än välsignelse! En förbannelse — icke mot mig — nej, han kunde aldrig ha förbannat mig — men mot Murray. Då först betänkte jag hvad ondt som skulle kunna följa af detta, Jag reste mig från golfvet, men blott för att falla till hans fötter; jag försökte bedja, försona, återtaga hvad jag sagt. Han tog mig åter i sina armar, men jag kände huru han darrade dervid; han bad mig vara lugn, talade många tröstande ord, och lofvade att aldrig förebrå mig något; men han sade ingenting om honom; och då jag åter försökte urskulda honom stötte han mig bort med stränghet. Då bröts min styrka; mitt förstånd omtöcknades och från denna stund var jag alldeles vansinnig. Vi lära att med deltagande och förskräckelse betrakta de vansinnige, och det finnes kanske ingen möensk ig varelse mera bekla