Aftonbladet – 20 januari 1868, sida 1

tvinga själen att lefva på skal utan kärna. Det var fåfängt, sade han, att söka längre bedraga oss sjelfva; den kärlek vi hyst för hvarandra, det band som funnits mellan oss — han sade icke som fanns mellan oss — måste nödvändigt gå under för hederns och samvetets makt, Vi voro icke säkra på något, icke ens på de få ögonblick af sammanvaro, som sällskapslifvet förunnar dem som ej hafva någon hemlighet att döljas Jag hvarken medgaf eller motsade detta, utan frågade med ett lugn, som nästan förvånade mig, hvem som var min rival. Det var Louisa Jamieson, den unga fliekan som varit mig kär som en syster. Men det betydde ingenting; jag hade föresatt mig att bära allt. Om mitt hjerta darrade, var dock mitt öga lugnt. Han hade ännu ej begärt henne till sin hustru, men han visste att hon älskade honom, och hennes öfvergifna ställning väckte hans medlidande. Hon var så god och så värnlös; han var säker på att den tid skulle komma då vi skulle kunna älska hvarandra som systrar, hon och jag. Detta giftermål skulle hjelpa både mig oc honom att glömma det förflutna; likvisst ville han ej utan mitt samtycke tänka derpå. Han hade kommit för att vädja till mitt ädel mod. g Jag samtyckte. Mina ord voro kalla och afmätta och tillfredsställde honom ej. Han ville att. mitt medgifvande skulle komma från hjertat. Han ville ej söka lyckan på min bekostnad, ej om jag icke kunde af allt mitt hjerta afsäga mig honom. Han skulle ej draga fördel af ett blott läpparnes medgifvande.