Aftonbladet – 20 januari 1868, sida 1

Kärleken är nästan profetisk i sin skarpsynthet och långt innan jag hade något bevis derpå, visste jag att Murray blifvit förändrad. Han försökte bedraga mig — försökte bedraga sig sjelf, men just detta gjorde mig ändå säkrare på min sak. Jag kände honom ju så väl, och då jag såg honom dag efter dag blifva mera vördnadsfull, mera vänlig och mild emot mig, visste jag att allt hopp snart skulle vara förbi. Det låg ej i hans natur att utan förbarmande vända sig bort ifrån, eller krossa den som älskade honom; men hvad betydde det om dolken längre eller kortare tid sväfvade öfver mitt hufvud, då den ändå till sluts skulle träffa mitt hjerta? Slutligen kom nådestöten; Murray ämnade gifta sig. Han ville ej att jag skulle plågas ryktet derom, utan kom sjelf och sade mig et. cHan var mycket upprörd och hans hand darrade, då jag helsade på honom. Min hand darrade ej. Jag ville ej hopa smärtor öfver ett hjerta som en gång varit mitt. Han talade om fordna tider, om de drömmar, orimliga drömmar, ur hvilka vi hade trott oss kunna frammana en lycka som ej skulle vara en synd och som skulle: vara nog för att fylla tomheten i vårt lif. Han talade om det alltsammans som om en dröm — ett sorgligt gäckande bländverk, som var som att vilja