Aftonbladet – 20 januari 1868, sida 1

Och jag, sade han, är orsaken till denna ängslan? Grefvinna, det är bäst att vi skiljas nu. Denna svaghet — Blotta tanken på skilsmessa gjorde mig förtviflad. Jag är icke svag och icke felaktig heller, sade jag med ett stolt småleende Se, om jag är det! Jag ryckte min hand ur hans, öppnade dörren och gick emot min make, som sprang mig till mötes ifrigare och hjertligare än jag någonsin förr sett honom. I nästa ögonblick tryckte han mig till sitt hjerta. Jag var så upprörd att han måste hafva kännt huru jag darrade, men han tillskref detta tydligen åter seendets glädje. Med armen ännu om mitt lif, drog han mig med sig in i rummet. O, huru jag afskydde det skrymteri som en enda förbjuden känsla för framtiden ålade mig! Murray hade stålsatt sig mot detta möte, och reste sig md lugn men: blek, för att helsa på sin fordna vän. Då han såg mig i min makes armar, bredde sig en: svag rodnad öfver hans panna, men eljest var han lugn som förut. Jag drog mig ur Varnhams omfamning och sjönk ned på en stol, öfverväldigad at medvetandet om den moraliska förnedring jag dragit öfver mig. Följande dag reste Murray till London; några få ord vid afskedet var allt hvad som kunde egnas mig. Jag gick bort och gret bitterligen. Inom mig förebrådde jag honom nästan att han kunde så lemna mig att ensam bära bördan af vår hemlighet. För en öppenhjertig och tillitsfull natur var det verkligen en tung börda att nödgas dölja något och ännu tyngre att behöfvå blygas deröfver inför sig sjelf. Jag kände att jag med denna enda hemlighet uppgifvit för alltid min bördsätt till andens frihet. Och nu då Murray