Aftonbladet – 20 januari 1868, sida 1

och med för våra egna. Vi kunde ej tro ati känslor, som, ej medförde något ondt, kund vara i sig sjelf onda. Men den känsla af ånge och blygsel som grep oss båda, då min mak återkom, borde hafva varit nog för att be visa oss motsatsen. . När hade vi väl för rodnat och darrat i hans närvaro? Vi voro allena, Murray och jag. Ha läste högt för mig ur en af mina italiensk: älsklingsskalder. Jag satt på litet afstånd jeg till hans djupa melodiska röst ag satt och såg huru ljus och skuggor skif Itade i hans blick, såg på den breda, klar: annan, på det lätta småleende, som lekte pi ans läppar och som tycktes genomandad af den poesi de uttalade. Jag visste det icke, men tårar fyllde mins ögon medan de voro fästade på Murray; och då han såg upp, måste uttrycket 1 mit l ansigte hafva sagt honom hvad som föregick i min själ. Han lade bort sin bok och försökte med vänliga ord återuppmuntra mig Han upprepade sakta stycken ur det poen han nyss läst, och öfverlemnade sig åt ögonblickets lycka, då ett prassel hördes blanc buskarne under fönstret och hastiga fotsteg ljödo på sandgångarne. j ; Hvarje steg ljöd som klockringning i mina öron. Mitt hjerta slog hårdt, så hårdt at jag var nära att qväfvas och dess slag vor nästan hörbara. Jag kände att jag bleknade och var nära att svimma. Murray sprang upp, tog min hand och tryckte den så hård att det smärtade mig. Grefvinna, sade han, sansa er! Hvarföl darrar ni? Hafva vi med ord eller handling förolämpat denne man? Nej — nej, sade jag, Gud är vårt vittne Men jag har en hemlighet här i mitt hjerta och, 0, Gud förlåte mig, jag är icke glac latt återse honom.