Aftonbladet – 18 januari 1868, sida 4

(Insändt.) Om orgelspelarnes fria fantasier och en förbättrad koralmusik. De som i en värdig och upplyftande gudstjenst -se ett medel att höja andakten och göra själen emottaglig för Guds ord, ha med tillfredsställelse erfarit, att musikaliska akademien omsider företagit frågan om koralmusikens förbättrande. Men det vill synas som akademien skulle komma att behandla denna vigtiga angelägenhet på samma sätt som svenska akademien behandlar sin egentliga uppgift: ordboksarbetet, nemligen sålunda, att det hvarken under nuvarande generations tid blir färdigt eller kan förväntas tillfredsställande. Det vittnar icke godt för en institution, som i senare åren oupphörligt förskaffat sig ökade anslag, att den icke håller sina löften till allmänheten om offentliggörandet nm tidningarne af den i koralfrågan nedsatta komitens berättelse om denna frågas uppkomst och fortgång m. m.; och det synes vara att befara, att alltsammans stannar vid en begäran om betydligt årligt arvode af statsmedel åt den man, på hvilken man nu kastat hela luntan, med ringa hopp att i hans lifstid se saken bragt till slut, Om likväl något allvar skulle förefinnas i akademiens stäfvanden i denna fråga, ville insändaren hemställa: 1:o att psalmerna göras melodiösa och icke. såsom nio tiondedelar af de Heffnerska, bli till den grad meningslösa och tråkiga, att de omöjligen kunna lifva eller ens underhålla någon andakt, icke heller ihågkommas, om de än tjugu gånger varit sjungna. Om hvarje psalm egde en vacker melodi, så kunde menigheten känna sig lyftad a! musikens toner, hvilket väl är meningen med psalmsången och ej blott af orden. Dessutom vore det då möjligt att i de enskilda husen, utan noter eller orgel, sjunga en psalm. . Det vore illa, om i en hel musikalisk akademi ej skulle finnas så många personer med förmåga att komponera molbdi0sa stycken. helst när de kunna låna från alla verlden: fyra hörn, att icke denna nödvändiga reform kunde åstadkommas; och 2:0) att hrr orgelnister uttryckligen förbjudas allt mellanspel såväl för att förbinda stroferna i psalmen, som för att inleda denna. Det är både ömkligt och löjligt att nu höra dessa personer med sina osmakliga fantasier uppehalla en hel församling i många minuter. Det är en ordentlig sjukdom, som synes medfölja orgelnistbefattningen, att vilja tvinga folk att höra dessa herrars fria fantasief, isynnerhet innan sista psalmen skall sjungas. För ett par veckor sedan behagade hr orgelnisten i en kyrka på norr, midt tnder predikan, då presten uppmanat församlingen att uppstiga för att uppstämma en psalm till den högstes lof; låta mer än 2000 personer, i flera minuter stående, afhöra orgelnistens löjliga bravader på instrumentet, i stället för att få afsjunga psalmen. Föröfrigt skulle det vara roligt att veta, hvarföre, då pastor och kyrkoråd i alla församlingar äflas att alltjemnt låta omförgylla och reparera alla prydnader i kyrkorna, de icke äfven kosta något litet på åstadkommandet af ett större antal nummertåflor. Dessa äro nu vanligen så få ochi följd deraf för flertalet åhörare så aflägsna, att man icke utan genom meddelanden från man til! man kan erfara hvad nummer finnas. På läktarne finnas ingenstädes, å någon vägg, en nummertafla uppsatt. Man har råd att utgifva 20,000 rdr för förgyllningar, men ej tillgång att bekosta ett par trätaflor. Den säng, hvarmed psalmerna inledas, är äfven eländig, verkställd antingen af en hes och utsjungen kantor eller af några skrikiga skolgossar, som ej. hålla tillsamman; Till och med vid så högtidliga tillfällen som då riksdagspredikan skall hållas! får man se en så bedröflig brist på kloka anordningar, att kyrksängen utföres af skolgossar. I detta sångens land borde väl åtminstone en dubbelqvartett af goda sångare kunna vid dylika tillfällen, äfvensom å de stora helgdagarne, åstadkommas.