makes vän, öfverväldigades jag af förskräckelse. En tanke på något dylikt hade aldrig kommit mig 1 sinnet. Mitt hjerta hade slumrat — dess uppvaknande förskräckte mig. Min kärlek var icke någon vild passion som trotsar samhällets och moralens lagar, eller som bedrager sig sjelf med sofistiska slutsatser. Icke ett ögonblick försökte jag ursäkta eller rättfärdiga den. Jag visste att en kärlek som min, skulle hafva förändrat mig till en mild, ödmjuk, ren och god qvinna, om jag varit fri och den sålunda varit utan skuld; men jag tänkte icke ett ögonblick på att bryta de bojor, som bundo mig. Om jag var en slaf, hade jag ju sjelf smidt mma kedjor; och jag var ej den som skulle slita dem bort, derföre att jernet började smärta mig. Nej, nej; min kärlek för honom var djup och varm, men icke svag. Den kunde döda, men aldrig förnedra mig. Jag trodde så då — jag är viss derpå nu. Jag har trampat på mitt hjerta. Det har blifvit krossadt, kastadt at sidan, men kärleken till denne man lefver der ännu. Jag kämpade deremot — den plågade mig så att jag blef vansinnig — jag flydde derifrån till ödemarkens djup — men den lefver här ännu, den lefver här ännu Catherine Montour tryckte båda händerna mot sitt hjerta, då hon sade detta; hon var dödsblek och hennes ansigte bar ett uttryck af outsäglig smärta. Hennes ögon tycktes bedja om medlidande och missionären besvarade den stumma bönen med en sorgsen, deltagande blick. Slutligen bröts dock tystnaden emellan osS, fortfor hon; den ena visste huru den andra led och älskade. (Forts.)