satser, rika, varma, djupa känslor och en stor själ, som kunde bekämpa sig sjelf om pligten så fordrade, lägga band på sig, men aldrig helt och hället besegra sig sjelf. Vi hade misstagit oss om hvarandra och just deruti låg faran. Jag hade trott honom vara kall och äregirig. Han hade betraktat lady Granby som en fafäng, sjelfvisk qvinna, ständigt smakande blott fradgan af lifvets bägare utan att någonsin hinna det rena, starka vinet; han hade knappt ansett det löna mödan göra hennes bekantskap. Ett par dagars sammanvaro i det lugna hemmet var nog för att upplysa oss båda om misstaget. Der var jag naturlig, vänlig och glad — glad öfver att åter vara i fred och ro, bland kära minnen. I dessa små, trefliga rum glömde jag allt utom glädjen att vara i hemmet. Veckor förgingo innan jag förstod hvarföre detta hem blifvit förvandladt till ett paratlis mot hvilket alla minnen voro som ingenting. Jag tror att han var den som först märkte den anda som smög sig öfver oss, ty han började undvika mig, så att vi, ehuru under samma tak, på flera dagar knappast vexlade ett ord. Men han älskade mig 1 trots af sin kraft, sin heder, sina fasta beslut; han älskade mig, sin väns hustru, men han var stark och han var en man af heder. Han kunde ej begå ett förräderi mot sin vän. Denna upphöjdhet i hans karakter var nog att för evigt fästa mig vid honom. Jag försökte ej bedraga mig sjelf. Jag visste väl att den ljufva men förfärliga makt som sålunda växte upp på min stig var en synd som skulle afbetalas med årslänga lidanden, ty hjertan som våra, måste straffa sig sjelfva lika säkert som vanliga naturer måste lida straff för sina onda gerningar. Då jag först förstod att jag älskade min