skolorne och slutligen Nordisk Samfunds illväxt i Danmark, så att det nu räknar 2000 ledamöter, hvaraf ett stort antal i Jyland. Han gladde sig öfver den möjliga utsigten till en förbindelse mellan Nordens korungahus, och sedan han ytterligare framhållit som för Norden betydelsefulla den lanska armåelagens antagande och skyttesakens framsteg i Danmark, utbragte han tt af starka lefverop besvaradt Lefve! för Norden. Till en sång af O. B. talade kaptenlöjtvant, folkethingsmand J. C. Tuzxen för Dannark och ställde isynnerhet sin skål till le unga. En sång af Chr. Richardt atjöngs derefter, hvarpå C. Ploug uppläste ett oref från en dansk slesvigare och utbragte en ål för Sönderjyden. — Dr Rosenberg fram1 de pligter som ålågo den nordiska saens vänner att arbeta för nordens enhet och utbragte en skål för arbetaren för den vordiska enhetstanken. — Sedan folkethingsnanden P. E. Olsen, utgående från slesvisarnes nuvarande ställning, hänvisat på deras hållning som ett exempel till efterföljd, afsjöngs en sång ?Mod Nord?, hvarpå auditeur Oldenburg utbragte en skål för Carl Ploug, hvilken denne besvarade med en skål för studenterna, såsom de hvilka varit den resonansbotten hvarförutan hans sånger aldrig skulle funnit genklang hos folket. Ploug föreslog dessutom en skål för de frånvarande som saknades vid denna fest: IT. N. Clausen, Ch. Richardt och Hostrup. Till Richardts Grundlovssång talade cand. juris Jacoby för riksdagen, hvarför folkethingsmanden Corn. Petersen tackade, i det han uttalade det hopp, att den studerande ungdomen vid sitt utträdande i lifvet skulle bidraga till att embetsmannaståndet städse alltmer med kärlek omfattade vär grundlagsmessiga frihet. — Till Chr. Richardts vackra sång: ?En skaal for det blinkende Söernes Baand? talade prof. Fr. Hammerich för Sverge och Norge, hvarför en närvarande svensk baron Ålströmer tackade, i ett till en del versifieradt föredrag. — Hr Gamel tömde derefter en minnesbägare för Fredrik VII, hvarefter folkethingsmanden, höjesteretssekreteraren Schiörring uttalade hoppet om att Danmark i Sorö måtte få en fri och folkelig höjskole, som kunde bilda slutstenen i folkhöjskolernes verksamhet. Prof. Frederiksen höjde ett Lefve för en familjeförbindelse mellan nordens konungahus, hvartill cand. teol. Chr. Miller knöt en skål för danska kronprinsen Fredrik och prins Oscar af Sverge. Folkethingsmanden P. E. Olsen utbragte en skal för nordens qvinnor, grosshandlaren Fritsche talade för den akademiska skytteföreningen, folkethingsmanden Raben för en flyttning af gränsstenarne icke till Fidern eller Slien men till den nationella sydgränsen, folkethingsmanden konsul Mörk för studentföreningen, och slutligen skådespelaren Mantzius för Ikställighet mellan de nordiska rikena i ett eventuelt nordiskt förbund. Innan presidenten upplöste festen, meddelade han att man afsändt telegrammer till Kristiania, Upsala, Lund och Stockholm samt att telegrammer med helsningar ingått från Kristiania och från Fredrikss i Norge. Omkring kl. 1 upplöstes den lifvade sammankomsten med ett förnyadt lefve för norden. Af de afsjungna sångerna meddela vi följande Sång för norden, af Carl Ploug: Vi byggede paa Nordens Slot I lyse Sommerdage; Vi syntes: frem skred Verket godt, Der var kun lidt tilbage, För Taget, lige höit og bredt, Dets trende Ilöie dekked, För Eenhedsspiret, frit og let, Sig op mod Himlen raekked. Men hvor er Slottet blevet af I Vinternattens Mörke? Hvor staaer det Verk, hvortil vi gav Vor fulde Ungdomsstyrke? Hvor blev hver Steen, hver Tömmerstok, Vi troede fast forbunden? Det er jo, som om neppe nok Vi havde muret Grunden! Har Troldene i Höi og Fjeld, Naturens onde Krefter, Da ranet alt vor Gjernings Held, Spildt, hvad vi strebte efter? Har de brudt ned ved Nattetid De nesten takte Sale, . Og spredt de Steen, vi sleebte did, Iejen i Klöft og Dale? Nei, Slottet staaer paa viet Grund, Betegnet af Guds Finger; Dets Fod er Folkehjertets Bund, Hvor Stammeblodet springor; I Sandheds ld er brendt hver Steen, Og Frihedskalken binder, — Det Verk gjör Trolde ingen Meen, Mens Mörkets Time rinder. Men de kan vende Syn og Sands Ved underlige Kunster; Som de kap forme Elverdands Af Mosens sure Dunster, Som de kan tende Höitidsild I Bjergets sorte Hule, De Alt, hvad virkelig er til, I Taagesvöb kan skjule. Naar Östens Himmel farves röd, Naar Hanen atter kalder, Og Alt, som steg af Nattens Skjöd, Afmegtig sammen falder, Da brister Kogleriets Slör, Da klares Syn og Sandsen, Da staaer vort Slot, hvor det stod för, Og fattes ene — Krandsen. Vi har ei bygt til Skam og Last, Ei ödt vor Kraft og Möie; Thi Nordens felles Borg staaer fast Med sine trende Flöie. Om fix og frerdig den at see Os Lykken karrig negter, Nu vel — saa veed vi, det vil skee Ved Daad af yngre Slegter!