gården, var en person som fort sig mycket bemärkt såsom en särdeles lofvande, talangfull ung man. Emellertid kände jag honom knappast. Vi hade ofta sett hvarandra i sällskapslifvets hvimmel, men endast för att utbyta ett par likgiltiga ord eller artigheter. Det låg något tillbakadraget och förbehållsamt i hans sätt emot mig, som var på intet vis smickrande, och hans utomordentliga popularitet hade nästan ingifvit mig en fördom emot honom. Då Murray tog plats i vår resvagn bibehöll han sitt vanliga kalla och afmätta sätt, men småningom försvann allt tvång, hans förmåga att föra och underhålla ett samtal förundrade mig och jag lyssnade till honom med en beundran som jag aldrig förr kännt för någonting. Varnham tycktes vara glad öfver att mina fordna, oförnuftiga fördomar mot hans vän började gifva vika, och vår resa var en af de behagligaste jag dittills företagit. Emellertid var det ej förrän vi redan vistats ett par dagar vid prestgården, som jag rätt varseblef de umgängesgåfvor som gjort vår gäst så värderad. lans yttranden och anmärknihgar slogo mig med förundran. Det åg ett djup och en friskhet deri, som nödvändigt måste anslå. Det var något lysande i hans qvickhet, blixtar af rik, stark poesi i hans argumenter, em liflig, snabb uppfattning och en ovanlig vältalighet i allt hvad han sade. Småningom utvecklade sig hela rikedomen af hans snille, hela den manliga kraften och hjertligheten i hans natur. Hans karakter var stor; jag kunde se upp till honom och blifva stoltare deraf. En viss förkärlek för själsstorhet, en vördnad för snillet, hade alltid varit ett framstående drag i min karakter. Hos denne man fann jag mer än snille — fasta grund