fr MM LL 66 beau ideal, med hvilket han icke kunde mäta sig. Förut hade jag aldrig haft tillfälle att jemföra honom med andra männer, men nu, då detta var händelsen, huru oändligt högt steg han ej öfver-den hop af förnäma sprättar, som trängdes omkring mig! Jag förstod att jag aldrig förr tillräckligt högt uppskattat honom; men äfven då älskade jag honom icke så, som jag kände att jag kunde älska. Den hjertliga, systerliga tillgifvenhet jag alltid hyst för honom, den aktning och till och med ömhet, hvarmed jag på vår bröllopsdag mötte honom, uppfyllde åter mitt hjerta, men det var dock icke kärlek — åtminstone icke sådan kärlek, som ett hjerta likt mitt kunde gifva. Varnham hade icke afsagt sig sin pastorsbefattning, men lemnade inkomsterna helt och hållet åt sin medhjelpare i embetet, endast förbehållande sig sjelf den bostad, som varit oss båda så kär. Stundom reste han dit, och ehuru jag aldrig åtföljde honom, gladde det mig att veta det mitt barndomshem icke blifvit inkräktadt af främlingar. Då vi skulle lemna London, inbjöd jag ett större sällskap att tillbringa någon tid vid Ashton, men Varnham ötvertalade mig att under den månad, som skulle förflyta innan gästernas ankomst, följa honom till prestgården och stanna ler. Jag var trött vid hufvudstaden och samtyckte gerna. Väårt hus i London stängdes; den talrika betjeningen skickades till Ashton, och Varnham och jag, tillika med en vän till honom, este i all stillhet till prestgården. Lugnet, i lenna stilla dal var nästan himmelskt efter let bullrande lifvet i London. Gamla minren vaknade och uppmjukade mitt hjerta, och jag var lyckligare än någonsin, Sedan ag blifvit rik och förnäm. Den vän, som Varnham inbjudit till prest