lät mig förstå det. Han var icke herre sitt hus, Det var i sin hustrus slott har bodde, icke i sitt eget. Han stod vid all: tillfällen i andra rummet, hans ställning va! falsk och kunde ej medföra någon lycka fö honom. Men jag var ung då, ung och ful af obestämda, lysande förhoppningar, och drömde aldrig om att jag i mitt tanklöst: högmod sjelf nedbröt min lyckas grundval att jag genom att sålunda taga försteget fö min man, nedsatte honom i egen och andras aktning, och drog honom ned från den plats han i mitt hjerta innehaft. Jag är viss på att Varnham betviflade min styrka att motstå de frestelser, som lifvet i hufvudstaden skulle medföra. Mer denna fruktan var grundlös; det fanns ingenting hos dessa ytliga varelser som hvirflade omkring i stora verldens nöjen, ingenting som kunde fängsla ett hjerta likt mitt. Jag var ung, vacker, ny, och blef snart på modet, — ett föremål för qvinnornas afund och för männernas tillbedjan. Men all den hyllning, som egnades mig, bedrog mig icke ett ögonblick. Jag mottog den, men föraktade i mitt hjerta dessa afgudadyrkare. IHvarken mitt hjerta eller mitt sinne besmittades af min vistelse i denna fåfängans verld. Min seger hade varit alltför lätt. Det fanns intet deri, som kunde tillfredsställa en högre känsla än fåfängan, och min egenkärlek kunde ej för mig innebära någon egentlig fara. Ingenting tycktes kunna fylla den underliga tomheten i mitt lif; jag egde makt och allt dessutom som ökar maktens värde, men på det män och qvinnor, öfver hvilka jag utöfvade mitt välde, hade jag alldeles missräknat mig. Men vårt vistande i London medförde en fördel för Varnham, som ingen kunnat vänta. Jag hade alltid i mitt sinne dyrkat ett slags