Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

haglig qvinna, finkänslig och varmbjertad, men icke af mycket omfattande själsgafvor. Hon älskade min far och näst honom, eller snarare som en del af honom, mig, hennes enda barn. Då jag var femton år, dog en afmin fars vänner, som hade utsett honom till sin sons och arfvinges förmyndare. Denne unge mans ankomst till prestgärden blef en vändpunkt i mitt lif. Ett blygt och qvinligt begär att behaga grep mitt sinne. Jag lemnade för hans skull mitt eget lilia förmak, I med utsigt öfver ett snäår af rosenbuskar och kaprifolium, som en gång hade varit en trädgård, men som det roat mig att låta växa vildt. och obehindradt, tills det var så tätt ach blomsterrikt som urskogens doftande skogssnaär. Det var den första sjelfförsakelse jag någonsin underkastat mig, och jag fann deri ett nöje som mer än ersatte den uppoffring jag gjorde, då jag till ett litet vindsrum flyttade mina böcker, mitt fortepiano och mitt staffli, som jag haft så mycket besvär att ställa i rätt dager. Min far hade farit sin pupill till mötes vid närmaste poststation. Jag skall aldrig glömma den barnsliga otålighet, hvarmed jag väntade hans återkomst; men det var ej förrän kanariefaglarne r ; hufvudet under vingen i aftonskymningen, och det lilla rum, som jag ordnat för vår gäst, var fullt af aftondofter från många blomsterglas och från. de blommande häckarne nedanför det öppna fönstret, som vi sågo dem langsamt komma upp genom min öfvervuxna trädgard. Den främmande var en smärt yngling med aristokratisk hållning och ett tänkande, manligt utseende, vida öfver hans år. Han var också ovanligt vacker, nästan för vacker för en man. De strängt regelbundna och lugna dragen voro ej tillräckligt markerade för att ofta skifta uttryck, men det van liga uttrycket deri var särdeles behagligt och intagande. Jag har aldrig sett ett ansigte mera, vänligt och själfullt. . — Hal tycktes, medan de gingo uppför den