Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

utför hennes kinder, men hon tycktes ej veta af att hon gret och satt med händerna i skötet och såg upp på missionären ödmjuk som ett äångerfullt barn, hvilket för en öfverseende fader bekänner sina fel. Det var en vacker motsats mot den djerfva och oqvinliga hållning hon nyss antagit. Hennes stämma var bruten och ändrade ofta uttryck, än hjertligt rörande, än häftigt vädjande, än sammanträngande sig i bitterhet och förebråelser, stundom mot sig sjelf, stundom mot dem, hvilkas öden varit sammanväfda med hennes egna. , Ja, jag är född i England, sade hon, och i en trakt, så skön och herrlig att man kunde vara lycklig der genom blotta omgifningen, så yppigt grönskande, så ljuft stilla. Jag har stått midt i hjertat af Amerikas urskogar, der ingen hvit, man ännu framträngt, omgifven af deras högtidliga stillhet och beskuggad af tunga grenar, som grönskat i årtusenden innan min obetydliga tillvaro. Jag har kännt blodet stelna i mina ådror, då jag stått så allena midt i naturens orubbliga tystnad. Då ett rådjur hoppat fram ur buskarne, eller en orm slingrat sig öfver min stig, och sålunda stört skoarnes djupa stillhet, har jag bäfvat som om jag utan tillåtelse hade beträdt denna okända verld. Jag har sett allt hvad som är stort och vildt och herrligt i detta nya lands majestätiska natur: jag har -sett allt hvad som är rikt och herrligt i mitt hemland, men aldrig har mitt öga skådat en älskligare, skönare trakt än den, der mitt barndomshem låg. Min far var församlingens kyrkoherde; han var en yngre son af en adlig familj. Han hade sjelf en liten förmögenhet, som satte honom i stånd att utdela nästan hela inkomsten af sitt pastorat bland socknens fattiga. Han var en man med enkla vanor, stilla och anspråkslös i sin välgörenhet; nöjd att lefva bland sina böcker, med sin hustru och sitt barn, utan en enda tanke på ärevirighet, eller en önskan utom sitt eget trefiga hem. Min moder var engod och be