Aftonbladet – 16 januari 1868, sida 2

hans vanliga lugn. Hans stämma var mild och varm då han åter talade. Catharine, sade han. Hon spratt upp vid detta namn, hennes armar sjönkd ned, hon såg förvirrad på honom. Oh, jag nämnde ju namnet,, mumlade hon och drog djupt efter andan. Catharine Montour, fortfor han; denna hårdhet är icke verklig; ni är icke en sådan hedning. Har er barudoms ljufva tillförsigt alldeles öfvergifvit er? Har ni-intet minne var af de stunder, då det unga hjertat är ullt af tro och ödmjukhet... då bön och kärlek äro själens lifsluft? Nej, sade han med mera eftertryck, då han såg hennes blick blifva osäker, nej, stå icke emot den gode andens verkningar, den helige anden, hvars vingar i detta ögonblick sväfva öfver er själ, som ringdufvans öfver hennes öde bo. Af de onda tankar man samlar komma onda handlingar. Öppna ert hjerta för deltagande och råd. Förtro er till en, som aldrig förrådt något förtroende... en, som ej är obekant med sorgen, och som sjelf är alltför svag för att ej hysa öfverseende med andras svaghet. Jag bönfaller derom... säg mig, är ni ej af engelsk härkomst? Tårar, tunga, bittra tårar stodo i Catharine Montours ögon. Hon var uppskakad och rörd, ödmjuk och tillitsfull som ett barn. En gyllene sträng hade blifvit anslagen i hennes hjerta och darrade ännu vid minnets sång om fordna dagar. Minnen från hennes barndom, så enslig och oskyldig, från den tid då hennes hjerta var fullt af vänskap och kärlek, när nya förhoppningar med hvarje ny dag sköto upp och blomstrade, när hela verlden syntes henne skön oci herrig — alla minnen fran hennes ungdom kommo tillbaka till hennes hjerta, likt en skara milda senier till sitt öfvergifna hem. Hon satte sig ned och började hastigt, atan någon förberedelse, för denne främmande man berätta sin historia liksom omedvetet, som i en dröm, Störa tårar rullade långsamt