Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 3

Stycken ur vår sedeoch edliogshistoria. IT. En ung grefres dagliga lif för 100 år sedan (Forts. från gårdagsbladet.) 13. Var jag på souper hos ambassadeurer d Havrincourt. Den vanliga societeten va der. Denna societet är så beskaffad, att de samma alltid äro till sammans. Jag vill här i korthet nävmna deras carachterer. Jag vil börja med ambassadeuren, emedan han är den förnämste. Han är ganska höflig emot alla, så karlar som fruntimber. Dock har han sina vissa, hvilka ombyta allt som tiden. De skylla honom för att vara något nidsk. men ingen känner ens saker bättre än en sjelf. Alla soupger äro delade i vissa faktioner, nämligen diseurs och diseuses de rien, och det andra sölide folk. Bland de förra utaf fruntimber är Riks-Rådinnan Scheffer en: hon-talar aldrig om annat än kortspel och skålar, samt hvad för kort hon spelåde med för ett år sedan. Jag minns en discours, hon hade med fru Nolken, nämligen om salig konungen var uti Was wir lieben eller uti Ich will denk, mirs. BSdan Swedenborg kommit i tal, så har lan föurnerat mycket maticre till hennes discourser. Litet mera förstånd och litet bättre maintient, så skule RiksRådinnan Scheffer vara rätt ett artigt fruntimmer. iv Fru Noleken talar aldrig fransyska, utan alltid svenska, Det är icke något fel, men hvar gång hon skall tala med ambassadeuren, så heter han min kära ambassadeur. Hon spelar ganska gerna och echafferar sig nog, då Hon tappar kortpenningarna, hon talar mycket om bagateller och säger många artiga ingenting. Grefvinnan Horn har les grands manieres de la cour; hennes många juveler upplysa mycket hennes anseende; dock har ingen orsak att säga annat, än att icke hon visar höflighet emot alla menniskor. Hon behåller dock det anseende, som hon förvärfvat genom sin myckna connaissance med stort folk, ej allenast hennes gelikar, utan ock de, som äro bättre. Baronessan Horn gör sig all möjelig flit att kunna apa efter de andra, men hon luktar ändå litet borgare. Hon kan med skäl berömmas för sin ödmjukhet mot sin man, som icke handterar hepne som sin hustru, utan sont had tldeles Ike kände henne. Tante Fersen. Je ne dis rien, mais jenen pense pas moins. Fru Örnsköld. Ganska höflig emot somliga, men figre emot andra, som ej hafva den lyckan att säga en hop med equivoquer, som lära utan tvifvel behaga henne. Jag har haft den lyckan, att ha försökt det, emedan jag Sade henne ett, hvilket varit ganska väl upptaget. — Collineourt är mycket uti hennes grace för samma orsaks skull. Det fulaste utaf allt är att se hennes kallsinnighet emot sin man, hvilken söker på allt vis att göra henne till viljes. Många säga, att hon har blifvit tvungen att taga honom, men det är helt annorlunda; ty då han märkte, att det var henne emot, så ville han slå upp, men då ville hon det icke — alltså har hon att skylla sig sjelf. Grefvinnan Stina Löwen talar utan all ända, och tycker nog om, när någon säger henne små fatterier. Hon har för öfrigt ett ganska godt sinne och hjerta. Riks-Rådinnan Höpken. Ganska artig fru, när man ej är bekant med henne, men något pedantisk. Ambassadricen har det bästa hjerta, snart sagdt utaf alla; båktalar ingen, utan snarare försvarar den frånvarande. Medisancen har indå fått litet att säga, hvilket jag tiger med. Fru Puerto. Ganska god till sinne och vacker till kroppen. Fru Schön vet jag intet att säga om. Riks Rådinnan Palhnstjerna. Hvarken god ller ond, mera än att hon är ganska höflig mot mig, lika som dess man. Karlarne vore för många att räkna upp, och man bör hafva dem allasammans eller nga: derföre nämner jag inga. Det är nog