Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 3

ått från mig och till-en annan? År jag icke åter allena ? Min fru, sade missionären med en blick af det hjertligaste deltagande, ty han kände sig rörd af hennes smärta, ert språk är icke en vildes språk. Ert sätt att tala vittnar om bildning, det ligger något ädelt i hela ert väsen. Min fru — haf förtroende till mig — säg mig, hvem och hvad är ni? Det gifves stunder då hjertat fordrar deltagande, i trots af alla de band en jernvilja kan lägga derpå. En sådan stund hade nu inträdt för Catharine Montour. Ja, jag vill tala, hviskade hon, upplyftande handen till pannan och tryckte den hårdt mot ögonen. Vid denna rörelse föll den vida klädningsärmen tillbaka och solskenet föll på ett blixtrande juvelsarmband i form af en orm, som omslöt hennes arm, ett stycke nedanför armbågen. Missionärens blick föll derpå; han bäfvade och måste stödja sig mot hyddans vägg. Det såg ut som om han blifvit träffad af en dödlig förskräckelse. ; Catharine Montour var alltför mycket upptagen af sina egna känslor för att varsebli huru upprörd missionären var. Med ansigtet doldt i händerna satt. hon några ögonblick alldeles stilla och tyst, för att samla styrka att för första gången utgjuta sitt hjertas hemligheter för någon dödlig. Då hon såg upp, fanns det i missionärens utseende ingenting som kunde väcka hennes förundran. Han stod alltjemnt stödd mot väggen och var litet blekare än nyss; för öfrigt sågs ej något spår af ovanlig rörelse i hans ansigte, utom den som en god man naturligtvis måste känna i närvaro af en syndig, men rikt begåfvad medmenniska. G Catharine märkte hans sorgsna och medlidsamma blick, och hennes egen mildrades och sänktes dervid. Detta innerliga, hjertliga deltagande, smälte hennes sinne, som bäckens isbojor smälta för solens strålar; det på en gång uppmanade till förtroende och kom den stolte anden att bäfva; men hon sade