Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 2

Thamerou). Berättelse från Nordamerika. Af författarinnan til Palatser och Fängelser, Zigenarens testamente m, I. (Öfversättning från engelskan.) Ehuru sträng och despotisk emot andra, hade dock hennes vrede hittills aldrig allvarligt brutit ut öfver hennesdotters hufvud, Detta sköna barn, som hon uppfödt i ödemarkens sköte, hadej varit för benne som en varelse af högre ordning än vanliga menniskor, ett högre väsende gifvet henne, icke till föremål för en varm och öm moderskärlek, utan till en afgud för det sårade och vilseledda hjertat att blindt tillbedja detta hjerta, som icke hyste kärlek för något i himmelen eller på jorden, utom detta enda barn. Men sjelfva denna kärlek var en synd, ty den gaf åt det skapade en tillbedjan, som envist undandrogs skaparen. Med outtröttlig möda och ett tålamod, som egentligen var främmande för hennes karakter, hade hon omsorgsfullt afhållit sin dotter från all beröring med qvinnorna af hennes stam; och sökt att i Tahmerous unga hjerta ingjuta allt hvad som en gång varit skönt och herrligt hos henne sjelf. flennes fäderneslands språk och bildning voro för indianflickan visst icke främmande, och de talanger, som modren i sin ungdom förvärfvat, meddelades också dottern. Till och med kristendomens sanningar, som stundom, likt en helig dröm fyllde Catharines sinne, ingötos i barnets själ, dock icke såsom religion, ty Catharine vördade dem icke så, ehuru hennes poetiska sinne och goda smak alltid ledde henne till beundran af allt skönt och sannt. Catharine Montour älskade makten, men ) Sa A B nr 3—10.