Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 2

en af engelska kyrkan behörigen ordinerad prest? återtog hon. Det är jag, min fru. Hans stämma var djup, men ovanligt välljudande. Qvinnan spratt till då hon hörde den; en blixt af förundran upplyste hennes drag och hon fästade på honom ännu en lång, forskande blick, som om ett länge begrafvet minne hastigt uppstått; men tydligen tillfredsstälid af resultatet af denna forskning, såg hon bort, drog djupt efter andan och talade åter. Jag frågar ingenting annat; hvilken sekt ni möjligen tillhör betyder föga. Men har ni rättighet att efter gällande lag sammanviga man och qvinna. Det har jag, svarade han, men det kommer sällan i fraga. Hos nybyggarne är jag icke mycket ofta och indianerna inga äktenskap efter sina egna lagar som af dem anses allena bindande. . Det är sannt, sade qvinnan med en lätt rörelse af handen; dessa former skola ej heller förbigås; alla den kristna kyrkans och den hedniska plägsedens lagar kunna knappt gifva mig den säkerhet jag hehöfver. Hon sade detta liksom omedveten af någon annan persons närvaro, och vände sig derpå hastigt till missionären. Er närvaro fordras oundgängligen i Schawniernas läger, ett par mil längre bort bland bergen, sade hon högdraget. En ledsagare skall sändas er. Stanna häriännu fyra och tjugo timmar, ty inom den tiden skall ni blifva kallad. Missionären, ehuru ödmjuk och anspråkslös, saknade på intet vis en gentlemans värdighet. Den högdragna och befallande ton, hvari han blef tilltalad, mi shagade honom och spred en skugga af förebraelse öfver det sätt, hvarpå han svarade. Min fru, sade han, om en mensklig varelses välfärd, om en odödlig själs räddning beror på min närvaro, skall jag icke tveka att betro mig till ert folk, ehuru de kommit hit i en afsigt, som jag aldrig kan gilla; men