Aftonbladet – 15 januari 1868, sida 2

den makt hon egde var icke af den natur att hon fann sig tillfredsställd deraf. Aregirigheten hade i sig uppsamlat många andra starka känslor och passioner som uppgått deri. Men hon insåg alltför väl hvaruti hennes inflytande öfver shawnierna egentligen bestod, för att finna något nöje deri. Det vär icke en stark andes makt öfver sina likar; det var det andligas makt öfver det djuriska.: . Det var en stark, beslutsam, aldrig om medlen tvekande, alltid på sig sjelf säker andes makt öfver en vild och nästan barbarisk nations råa kraft, okunnighet och vidskepelse. Hon styrde ett folk, med hvilket hon icke hade något gemensamt. Det välde hon hittills oinskränkt egt öfver sin dotters hjerta var deremot sammanknutet med de bästa och ädlaste känslor som ännu funnos qvar hos henne. Det var själens makt öfver själen — kärlekens makt öfver ett älskande hjerta; och hennes välde öfver denna enda själ hade varit henne ett herradöme lika dyrbart för hennes stolthet som för hennes hjerta. Det hade bibehållit åtminstone en varm och ren känsla hos henne. Catharine Montour hade icke förgäfves studerat menniskohbjertat; det var henne nästan som en öppen bok. Hon visste att det skulle vara fåfängt att söka kufva ett sinne, som så hastigt mognat från barnets till qvinnans. Hon förstod att hennes makt öfver detta hjerta måste hädanefter bero på kärlek, oblandad af fruktan — en ofullkomlig och delad makt. Den starka qvinnans hjerta sved vid denna tanke, men hon gick till hvila utan att yttra ett enda förebrående ord. En stark ande hade hastigt vuxit upp hos detta barn; passioner, nära beslägtade till dem som Jlågo begrafna i hennes egen erfarenhet, hade grott, knoppats och slagit ut i blomma på en midnattsstund. Och modren bäfvade då hon tänkte på frukten, som i mognadens stund hade för henne sjelf blifvit förvandlad i aska. Då Tahmerou följande morgon vaknade, var hyddan tom. Hennes mor hade före dagbräckningen lemnat lägret.