Aftonbladet – 14 januari 1868, sida 1

skickningen till sir William Johnson — hörde jag rätt i detta? frågade modren efter några ögonblicks tystnad. Det var der jag först såg honom, moder. Hör mig, Tahmerouw, sade Catharine, om jag befallde dig att aldrig återse denne ran, kunde du då lyda mig? Den unga flickan slet sig lös ur .modrens famn och sprang upp, och till och med i den halfskymning , som rådde i hyddan kunde man se huru hennes ögonblixtrade. Aldrig återse honom! utropade hon. Hvad? Skulle jåg så släcka allt detta ljus i mitt hjerta? Lyda dig? Nej, moder, nej. Drif mig bort från min faders boning — gör mig till den uslaste trälqvinna i hela vår stam — döm mig till tomahawken eller till bålet — men bed mig ej rycka hjertat ur mitt bröst. Det hvita blod som mina ådror druckit in ur dina, skulle isa indianens, om hans dotter ville taga eller gifva kärlek på någon annans bud än sitt eget hjertas! Nej, moder, jag kunde icke lyda dig — jag ville det icke! Catharine Montour stod stum af förvåning. Skulle hon, som enväldigt styrde en hel krigarstam, låta sitt ;eget barn trotsa så? — Detta barn, som hon egnat en kärlek så djup och så häftig, hade det nu blifvit upproriskt mot sin moder? Hennes stolta själ uppreste sig häremot och hon såg på Tabhmerou med en blick, för hvilken den modigaste kunde hafva darrat. Men hennes dotter bäfvade icke nu tillbaka derför, utan mötte hennes blick med en djerf, och bestutsam, uppsyn. Örnungen kände sina vingar växa. Det var en viss naturlig värdigbet i hennes röst och åtbörder, som väll öfverensstämde med modrens oböjliga sinne. Hon hyste alltid aktning för en stark och kraftig ande, äfven när den Me sig ! mot hennes egen makt. (Förts.)