Aftonbladet – 14 januari 1868, sida 1

Hennes dotter reste sig och såg bort till den bädd der höfdingen hvilade. Sofver min fader? hviskade hon och nedslog åter ögonen för den genomträngande blick som fästades på henne. Ja, han sofver, svarade modren; tala på vårt språk, Tahmerot, och frukta ingenting. Catharine gick bort till elden och kastade aska öfver den så att den slocknade; derpå återvände hon till sin dotter, slöt henne i sina armar och lyssnade till hennes stämma, hvars sakta hviskningar voro de enda ljud. som under en half timma störde tystnaden : hyddan. Catharine hade knappt med ett enda ord afbrutit sin dotters berättelse. Hon måste hafva varit alltför upprörd för att kunna tala, ty hon andades kort och häftigt och hennes hjerta slog nästan hörbart. Dock, när hon talade, var hennes röst märkvärdigt lugn och nästan kylig. Och du har återsett honom i dag? sade hon. ; pJa, moder,, svarade Tahmerou. Var det han, som bjöd dig att dölja dessa möten för mig? fortfor Catharine. Han sade att den store Anden skulle döda mig med dunder och blixt, om jag blott hviskade till vinden derom. Hans namn? sade Catharine; säg mig ännu en gång hans namn, men sakta; jag kunde ej höra det uttalas högt, Hviska det i mitt öra — ehuru en orms hväsande vore mig ljufvare, tillade hon inom sig. Talmeral närmade sina läppar till moderns öra och hviskade som hon blifvit befalld. Hon kände en lätt rysning skaka den gestalt mot hvilken hon stödde sig och allt var åter stilla, Du såg således denne nan för första gången vid Seneca-sjön, då jag var borta på be