Aftonbladet – 14 januari 1868, sida 1

ett ögonblick darrade den öfver hennes enda barns hjerta; men i nästa minut kastade den olyckliga qvinnan dolken långt bort med en rörelse af djupaste afsky för sig sjelf och sjönk till marken, döljande ansigtet i händerna. En häftig rysning skakade henne, Sedan låg hon alldeles orörlig. Det var mer än en timma innan det stränga anletet åter upplyftades. Många skuggor af djup och gnagande ångest hade dragit deröfver medan det låg så nedböjdt, och nu var det mycket blekt, men mildare än förr. Spår af sorg och djupt medlidande sågos der, då hon steg upp och såg ned på sin dotter. Hon lade sin ena hand på den runda skuldran, som blifvit blottad under den sofvandes oroliga rörelser, strök med den andra hastigt bort några tärar och väckte sin dotter. Thamerou, sade hon; men hennes röst var låg och osäker och hördes knappast. Den unga flickan reste sig på armbågen och såg sig förskräckt omkring. Då hon fick se modren med korallsmycket i handen, dolde hon sitt ansigte bland kuddarne. Tahmerou! sade hennes mor med låg, mild stämma, som ej bar minsta spår af vrede. Har Tahmerou drömmar som hon ej säger sin moder? Den hvite mannens gåfva är under hennes hufvudgärd — hvarifrån har den kommit ? ; En djup rodnad spred sig öfver Tabmerous panna, kinder och hals, och hon vågade ej möta sin moders fasta blick. Hon visste väl att hon ej hade någon annan skuld än den att hafva dolt sanningen för sin mor, men det oaktadt var hon så förvirrad att Cathaie hade medlidande med henne och såg ort. Tahmeroi, sade hon med ändå mildare stämma, säg mig allt — är jag icke din moder? älskar jag dig ej?