Aftonbladet – 14 januari 1868, sida 1

En nr En förskräckt. Hon drog sig hastigt tillbaka, som om hon kommit i beröring med något vidrigt föremål. Derpå drog hon hastigt fram perlbandet, gick bort till den halfslocknade elden och betraktade det nogare. Då hon åter såg upp, hade hennes ansigte antagit det vanliga uttrycket af jernhård beslutsamhet. Hennes läppar voro hårdt sammantryckta och hennes panna var klar; dock var det mera sorg än vrede bakom detta konstlade lugn. Hon satte:sig åter bredvid dotterns bädd med korallbandet i handen. Hennes uppsyn var kall och lugn som förut, men hennes ögon fuktades då hon såg på sitt barn; minnen från hennes egen ungdom lågo tungt på hennes hjerta. Thamerou rörde sig åter oroligt i sömnen; hon smålog och hviskade sakta några ord. Catharine böjde sig ned och lade sitt öra tätt till de röda, leende läpparne, som förrådde de tankar, hvarmed den sofvande flickans drömmar fylldes. Det var en skärande motsats, dessa båda ansigten bredvid hvarandra — det ena blomstrande skönt, leende och drömmande ungdomens ljufva drömmar; det andra med finare och regelmessigare, själfullare drag, hvarpå dock oförsonlighet och hårdhet med jernband tryckt sin stämpel, orörligt som hugget i marmor, dock mera så genom sjelfbeherrskning än genom tid och natur. Åter talade Thamerou på sin milda, brutna engelska. Hon hviskade ett namn, åtföljdt af kärleksfulla ord och milda bannor. Namnet uttalades knappt hörbart, och huru mycket Catharine än ansträngde sin hörsel, kunde hon ej uppfatta det. Men i nästa ögonblick ljöd åter detta namn sakta, men fullkomligt tydligt. Modren sprang upp; hennes ansigte var dödsblekt och hon såg förfärlig ut i det osäkra ljuset från den slocknande elden. Hon ryckte en knif ur slidan vid sin gördel och