Aftonbladet – 14 januari 1868, sida 1

som i åratal varit dolda i hennes hjertasin-! nersta djup, stulo sig nu fram, milda ochl: äktiga, tills det närvarande gick upp i det! rflutna och hon, indianhöfdingens hustru, ; satt der, i sin makes wigwam, försjunken i tankar på ett hem bland hennes eget folk och på en lycka, hvars omstörtande sände henne hit bort till ödemarken, med såradt och förhärdadt hjerta, hårdare nästan än vanligen kan tänkas hos hennes kön och bland hennes folk. Länge satt hon så i sorgsna tankar; men de verkade välgörande på hennes hjerta och sinne. Ömhet och saknad — ja, nästan ånger öfver det förflutna, vaknade i hennes hjerta när hon såg på sitt sofvande barn — den enda varelse på jorden, som hon vågade älska. Mer än en gång vidrörde hon den älskade slumrerskans panna med sina läppar, liksom för att åter och åter förvissa sig om att hon verkligen var der, verkligen hade undsluppit de förfärliga faror, hvarmed orkanen hotat henne. Hon satt så ända till midnatt, med ihärdigheten hos dem, som sällan tillåta sig tänka på något som kunde mildra det minsta af deras stolta karakter, men som så mycket mera älska dessa tankar, då de någon gång få komma. Slutligen steg hon upp och upplyftade pelstäcket för att kasta sig på bädden vid sin dotters sida, mera af själströtthet än af begär efter kroppslig hvila; men den sofyande flickan stördes häraf. Hon vred sig oroligt på bädden och sköt undan täcket, som om värmen plågat henne. Catharine såg att hufvudkudden icke låg så, att dottern vilade godt derpå, och försökte lyfta upp den, men dervid kom hennes hand att vidröra korallbandet, som låg derunder. Om en orm hade ringlat sig kring hennes hand, hade hon ej kunnat bli mera