Aftonbladet – 13 januari 1868, sida 2

grenarne föllo öfver den förskrämda flickan. Hon störtade upp med ett gällt skri, grep med ena handen om stammen af en vinranka och kastade sig blindt öfver branten och ned i djupet. Lyckligtvis var sluttningen mycket ojemn och hon fann genast fotfäste på en utskjutande klippspets. Det fanns många sådana och hon klättrade djerft utföre, än fasthållande sig vid en vinranka eller trädgren, än hoppande från den ena klippkanten till den andra. Två gånger stannade hon och tycktes vilja krypa in i bergets sida, och draga öfver sig vinrankornas tunga drapirien då ett nytt åskslag dånade eller en lixt bländade hennes ögon, men då det var förbi, fortfor hon att nedstika och stannade slutligen oskadd på gräsvallen utanför sin fars boning. Det var nu alldeles mörkt i lägret, ty regnet hade utsläckt vakteldarne, och det var blott vid blixtarnes sken man kunde urskilja en grupp af mörka varelser, som trängde sig tillsammans och sutto hopkrupna på marken, skrämda af orkanens våldsamhet och föraktliga i sin vidskepliga bäfvan. Sjette kapitlet. Ljus glimmade genom springorna i det lilla husets väggar, men Thamerou stod ännu qvar derute i regnet; ty nu då ovädret nästan var förbi, greps hon af en ny fruktan — för sin stränga moders förebråelser. Varsamt och tyst närmade hon sig ingången och upplyfte björnhuden, som täckte den. Hon andades friare, ty derinne fanns ingen, utom hennes fader, shawniernas höfding. Han satt på marken med armarne lindade omkring sina knän och det mörka anletet doldt i den rika pelsrocken. Den indianske monarkens Kjerta var tungt ty han lyssnadp till åskans