Aftonbladet – 13 januari 1868, sida 2

Tahmerou har varit elak. Hon har lefvat en lögn. Den store anden är mycket vred. Hvarföre skulle hon försöka utestänga hans röst? Tahmerou kan dö.x Medan hon talade inträdde ett ögonblicks hvila i elementernas raseri, och ljudet af en mängd hesa stämmor hördes från bergets fot. Den unga flickan upplyftade hufvudet och i ljungeldens sken lyste i hennes ögon en glimt af den vildaste glädje. De svarta flätorna hängde upplösta och i oordning kring hennes bleka panna och i blicken stridde fruktan, tvifvel och fröjd. Elon lyssnade ifrigt och sjönk derpå åter till marken, som om hon fruktat att förlora en ljuf villa; men i nästa ögonblick kröp hon försigtigt fram till branten. Det uppträde hon nu skådade ned uppå, företedde en vild, dyster skönhet. En djup dal med den rikaste, mjukaste gräsmatta låg der, omgifven af oregelbundna klippor och bergskedjor, lik en ofantlig skål, urhålkad i bergens sköte, full af grönska och lif, ty en hel skara menskliga varelser rörde sig dernere. Ehuru stormen böjde skogens mäktiga träd deruppe, som om de varit svaga rör, låg det höga gräset nere i dalen orörligt, och vilda rosor och kaprifolium blommade lugnt i vakteldarnes sken, Klipporna som omgäfvo lägerplatsen voro-så rikt beklädda med mossa och vinrankornas täta löfverk, att endast här och der en skarp kant eller spets bröt igenom den gröna mattan. on lg Ett dussin vakteldar brunno i en halfcirkel, kastande ett klart sken öfver hela dalen och glimmade rödaktigt på de slingrande rankorna, de behagfulla hängbjörkarne och lummiga jernekarne, som dolde ojemnheterna i dess naturliga förskansningar. Vid pass Iantira svartbruna, hulfnakna gestalter rörde X