Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

Mary hade så när uppgifvit ett rop af förskräckelse. Men det var något storartadt i den unga flickans djerfhet, som väckte Marys beundran lika mycket som hennes fruktan. Hon visste att om den smärta grenen brast, skulle indianflickan ovilkorligen störta utför ett förfärligt bråddjup ned i floden; men hon stod orörlig; ty hon tyckte att det minsta ljud skulle skrämma främlingen och komma henne att släppa det svaga stödet. Mary kunde ej vända sina blickar ifrån henne, der hon stod så nära döden, så djerf, eå skön. På en gång började de svarta ögonen lysa, hon sträckte ifrigt fram den ena armen, liksom för att vinka åt någon, de röda läpparne öppnade sig, och ett svall af toner, likt gäckfagelns sång, men rikare och skönare, strömmade fram öfver dem. Mary spratt till af förundran, Hon kunde 8) tro annat än att en verklig fågel sjuns git. Hon såg upp i björkens krona, der hon trodde att den lilla sångaren som sjungit henne till sömns, ännu satt qvar, men ban var försvunnen. I detsamma hördes en låg men skarp hvissling i riktning från ön. Mary såg ännu en skymt af de blixtrande gonen och glödande kinderna, då den unga indianskan med ett par lätta språng hoppade ned från klippan och försvann i en tät lund af vilda körsbärsträd, utan att lemna annat spår af sin närvaro än en lätt susning i trälen, då grenen, som hon, böjt ned, atertog sin naturliga ställning. Ater hördes den un) Se A B. mr 3—7.