Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

det han bar henne som om hon varit ett barn ned till båten. ySätt dig ned, Jane, och lägg hennes hufvud i ditt knä... vi mäste genast föra henne hem. Jane gjorde som hon blef tillsagd och stödde Marys hufvud mot sitt bröst. Men hon vände harmset bort sitt ansi från Edward och, då hen, under sina I att återväcka Mary till sansning, råkade vidröra Janes hand, sköt hon otåligt bört hönom. Låt henne varav, sade hon. Tag årorna och rö 6ss hem bara; vi behöfva ej någon annan hjelp och inga förebråelser heller. Jag skall säga dig, Edward Clark, att du är den förargligaste menniska jag nagonsin sett, Det har du för ditt besvär Edward svarade ej på detta häftiga utbrott, utan vände båten för att rö hem: m voro ungefär på halfva vägen till ön, då Mary började återfå sansningen; Edward släppte årorna, tog hennes hand och ämnade säga något, men med en Jätt rysning drog hon sig undan, gömde ansigtet vid systerns skuldra och låg orörlig och tyst som förut. Thamerou, den unga indianflickan, satt ännu qvar under granen, der Mary hade sett henne. Korallbandet var blott till hälften inflätadt i hennes hår och hon hade upphört med sitt lätta arbete, och stödjande sig på armbågen sjunkit ned på den mjuka m bädden der hon tagit plats. Det långa rika håret flöt i glänsande vågor kring hals och skuldror och hon hade försjunkit i tankar och drömmar, lika ljufva som nya för henne, då hon väcktes derur af ljudet af röster och plaskandet af en åra. Hon sprang upp och lyssnade. De nyss så milda och vackra ögonen började ater brinna som i vrede, och kinderna ötverdrogos af en glödande purpur. Rösterna tystnade ett ögonblick, hördes ånyo, och ljudet af årorna blef allt hastigare och tydligare. Thamerou sprang upp på en kulle, hvars ifrån hon kunde se ötver floden. Den lilla båten med sin röda rand lade ut från stranden, och deruti satt Jane Derwent med systerns hufvud hvilande på sitt knä. Rtddå