Aftonbladet – 11 januari 1868, sida 2

derliga sången, som af en vild, häftig sångfågel; ett ögonblick senare upprepades hvisslingen och Mary hörde tydligt ljudet af årtag från floden. Hon gick sakta fram till kanten af klippan der hon suttit, hvarifrån hon kunde se utåt floden. En kanot med en ensam roddare sköt hastigt ut från ön och styrde mot flodstranden. Hon kunde ej urskilja roddarens drag, men båten var målad med en röd rand kring relingen och hon kom ihåg att Edward Clarks kanot var försedd med en sådan prydnad. Kom då signalen från honom — från Edvard? Kunde han hafva något gemensamt med denna underliga vilda flicka? Ett stygn af smärta, sådant hon aldrig förr kunnat ens drömma om, kom vid denna tanke hennes hjerta att darra. Hon ville sett hvar kanoten lade iland, men kratterna öfvergåfvo henne hastigt, och hon nedsjönk på klippan nästan maktlös och krossad af själslidande. Efter ungefär en timmas tid såg hon samma båt och samma roddare långsammare återvända till ön. Hon såg honom binda båten i viken och såg honom sedan komma fram på andra sidan om huset och förena sig med den öfriga ungdomen, som höll på att dricka tå i skuggan af de stora valnötsträden. Det var en lång timme för den puckelryggiga flickan innan sällskapet bröt upp och begaf sig till motsatta stranden, der några bondvägnar väntade för att föra dem ned till Wilkesbarre. Solen var nära sin nedgång och det var alldeles stilla på ön, då hon såg två personer komma ut ur huset och gå ned till viken. Hon steg upp, svepte sjalen omkring sig och började stiga utföre klippan. Denna var beväxt med en tät sko; af låga granar och jernekar, mellan hvilka gangstigen slingtade sig till kanten af en djup, uttorkad flodbädd eller ravin, och utför dess branta sidor ned till dess botten, och derifrån rakt till floden. Ravinens botten var också beväxt med yppig småskog, öfver hvilken ett NN stora hvitfuror reste sig. Mifry hade tunnt ungefär hbälfva väven,