Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 2

när man såg de båda kamrarnes talmän på rikssalen gå fram och kyssa konungens hand, en feodal reminiscens, om hvilken litet hvar torde vara öfverens, att den nu är fullkomligt avita. Vi ha också hört åtskilliga personer, som stå i nära beröring med ?samhällets höjder? söka ursäkta och förklara oskickets qvarstående såsom härledande sig blott från en glömska ä höga vederbörandes och ett alltför pedantiskt minne å ceremonimästarens sida: -I England har knäböjningen för monarken en mer än 800-årig häfd och passar, ehuru orimlig den är, dock skäligen i stycke med hela den historiska kostymen i öfrigt. Men om man skulle undersöka historien om den ifrågavarande seden i Sverge skulle man utan tvifvel finna, att den hal en föga imponerande häfd. Att konungahusets yngre medlemmar och enskilda undersåter kyssa konungens hvita handske är — ehuru äfven i sig sjelf äckligt — någonting helt annat än att den ena statsmakten genom sina talmän ger en sådan vidrig och upprörande hyllning åt den andra. Vi ha haft tillfälle se, hvilket i yttersta grad obehagligt intryck denna ceremoni utöfvatpå åtskilliga närvarande främlingar, deribland på en bildad norrman, som ehuru eljest föga frispråkig och mycket moderat och försigtig. då knappt kunde i norska språket finna nog mustiga uttryck, för att tillräckligt brännmärka ett, enligt hans sätt att se, för hela svenska folket så vanhedrande uppträde Man har skäl att fråga, om det verkligen kan vara meningen att låta någonting dylikt fortfara och om, sedan unionskomiter föreslagit borttagande af allt som på minsta sätt kan rubba likställigheten emellan de båda brödrafolken, endast en mot all mensklig känsla stridande servilism skall bli den äldre broderns fortfarande företrädesrättighet.