Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 1

Thamerotu. Berättelse från Nordamerika. Af författarinnan till Palatser och Fängelser, Zigenarens testamente m. fl. (Öfversättning från engelskan.) Det var också en vacker tåfla dessa båda unga flickor, arm i arm speglande sig i flodens klara vatten. Aldrig hade dess yta speglat två ansigten mera älskliga och på samma gång mera olika i sin skönhet. De hade omedvetet antagit just den ställning en målare skulle hafva valt för att porträttera dem. Den yngres hufvud och hela gestalten från de runda axlarna och ned till den smärta medjan, afspegiade sig med lefvande trohet. Hennes sjuttonde födelsedag hade medbragt de rikaste rosor för hennes kinder; hon hade nyss varit helt upprörd och hennes ögon hade en glans, hennes panna en klarhet, som icke var så alldeles vanlig. Hon böjde litet på hufvudet och ett svall af mörka lockar föll öfver den fina nacken. En krans af vilda äppelblommor var, dagen till ära inflätad i lockarna, och der hon stod, dolde hon till hälften systerns gestalt, så att nästan endast dennas förtjusande ansigte visade sig, lutadt mot hennes axel. Det var en engels hufvud, ömt uppburet af en jordisk skönhets arm. En stor alm vaggade sin krona öfver deras hufvuden och solskenet kom med spridda strålar ned till dem genom löfven. Floden var lugn som sommarhimmelen och systrarne ) Se A. B. n:r 3—6.