Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 1

ket ett hjerta af samma slags sten föll ned på bröstet. Hennes vackra och fint formade armar voro obetäckta och icke betungade med någon enda prydnad. Hennes halfstöflor voro af beredt råddjursskinn, befransade och sömmade med små perlor, samt broderade i silke med en ytterst smakfull ranka af blad och blommor; detta broderi var af det slag som på den tiden uteslutande brukades bland de förnäma och ytterst: fint uppfostrade hvita och som nästan endast af dem var kändt. Mary hade aldrig sett ett så utomordentlig8 fint broderi som detta eller skådat en så egendomligt vacker syn,. som denna främmande flicka i sin underliga drägt. Mer än en minut stod den unga indianskan qvar på samma ställe. Det var något plastiskt något statyartadt i den ställning hon intagit, der hon stod, med de smärta, rundade lemmarne sträckta, med hela kroppstyngden hvilande på den ena framsträckta foten och den andra halft lyftad som till ett språng. All marmorns skönhet, men ej dess kyla, låg i denna öfver klippkanten djerft lutade gestalt, så full af lif och friskhet. Det var lif i sjelfva denna skenbara hvila. Efter ännu ett ögonblicks hastigt spejande uppoch nedför floden, tog hon ett steg tillbaka och stod med armarne korslagda öfver bröstet en minut i en ställning, som uttryckte nedslagenhet och modlöshet. En klingande skrattsalfva hördes i detsamma från ön och drog hennes uppmärksamt på den glada skara, som skymtade mellan träden kring Derwents hus. Hon sköt med en häftig, otålig rörelse de rika flätorna tillbaka från tinningarne, gjorde ett hastig språng för att gripa en trädgren, hvarvid hon fasthöll sig, medan hon djerft lutade sig ännu längre ut öfver klippans kant. (Forts, följer.)