Aftonbladet – 10 januari 1868, sida 1

ten och var i begrepp att följa henne uppför den branta stigen, som slingrade sig upp till bergets 5 topp, men Jane, som bör; jade frukta att hon gått för längt i sin harm, ropade honom sakta tillbaka. Några fa skarpa ord af ing rar, förklaringar och böner fran flickans sida, och de unga tu voro försonade. Mary hvarken såg eller hörde nägot af detta, ty hon var redan ett stycke framme på gängstigen, hvars krökningar skymde stranden. Eduard upphann henne sn art, bad henne att icke gå mycket längt, att vara försigtig och icke sitta på den fuktiga marken, samt lofvade att vid solnedgången komma och hemta henne. Ungdomen skulle då säkert hafva lemnat ön, ty de skulle alla ned till Wilkesbarre och dansa der i skolhuset. Han och Jane skulle följa med, men först hemta Mary, innan de begåfvo sig dit. Eduard sade allt detta i största brådska och syntes ytterst angelägen att få vända tillbaka till baten, men Mary undrade ej derpå; hon hade aldri tat att han skulle följa med på hennes ensliga vandring och hans vänliga omtanka om henne var mer än nog för att fylla hennes ögon med ljufva tårar och värma hennes bjerta. Hon gick uppför gång en, ensam och tyst men ovanligt glad och lycklig. Det är i sig sjelf en glädje att uppfy Ala äfven den minsta bön af dem vi älska, och Mary vandrade omkring helt nära stranden och bland klipporna der hon landstigit, endast derföre att Eduard bedt henne ej gå så långt, Hon satte sig på en afsats af klippan. och såg bort till ön. Afständet var icke längt och hon såg Eduard och Jane gå i land; hon såg sedan baten gå och kom ma mellan ön och den andra stranden, fö att öfverföra hennes fordna lekkamrater till hennes hem.