Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

Allt det ädla och varma som bodde i Jane Derwents hjerta svällde öfver deri, då hon såg sin systers förtviflan. Tårarne strömmade öfver hennes kinder och hennes stämma var bruten af snyftningar då hon böjde sig ned och bad Mary stiga upp från marken; men denna blott drog sig undan, så att Jane, i stället att uppresa henne, sjelf knäböjde bredvid henne. Ryslig! upprepade hon, ack, Mary, huru kan du säga sa? na icke så der. Du är visst icke ful. Tänk bara på så vackert ditt hår är. Edward Clark säger att han aldrig sett så mjuka lockar och af en sådan guldfärg — det sade han verkligen, Mary; och häromdagen, när han läste om Eva, i den der lilla boken som du tycker så mycket om, sade han till farmor att han tyckte att Eva borde haft ett ansigte som ditt. Sade Edward detta? hviskade Mary, då Jane halft lyftade, halft öfvertalade henne att stiga upp och med ena armen om hennes hals, tryckte till sitt bröst: det ansigte, hvars skönhet hon nyss prisat. Stackars Mary, ehuru af naturen högväxt, var så missbildad att hon knappt räckte den smärta, välväxta systern till axeln, och Jane böjde sig ned för att kyssa hennes panna. Om fn sade så, Mary? Ja, det gjorde han visst och jag upprepade bara hans ordp, sade Jane. Se hit, Mary. Jane kastade en sjal öfver systerns axlar och drog-henne vänligt med sig till.stranden af-den spegelklara viken, der kanoten låg bunden. Se hit! utropade hon då de båda böjde sig framåt så att de kunde spegla sigivattnet. Se! kan du KL dig något vackrare in det der ansigtet? Alskade, ljufva Mary, se dit. Lt (Forts, följer.)