Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 2

Han reste sig upp och såg sig omkring. De befunno sig nästan midtför ön. En liten kanot låg vid stranden. Det var Marys och hon skulle föras hem deri. Men han skulle naturligtvis ro båten och måste derföre väcka henne. Ännu en gäng tryckte han henne till sitt hjerta, ännu en gång kysste han hennes panna och väckte henne sedan. Mary, sade han, seså, liten, vakna upp, vakna upp! det är ju så sent — farmor är säkert orolig öfver dig. Låt mig vara — ack låt mig vara, hviskade det uttröttade barnet. Nej, Mary, du måste vakpa, sade han, både du och jag ha redan sofvit och drömt alltför länge. Så, så — se dig omkring. Se huru mänljuset darrar på flodens böljor. Se dit bort till ön; der brinner ljus i fönstret — de äro oroliga öfver dig. Kom, barn, vi skola vara starka; försök om du ej kan gå ned till flodstranden. Ja, Mary kunde gå så långt; sömnen hade stärkt henne. Hon satte sig i båten, lugnare och lyckligare än hon någonsin hoppats kunna åter blifva. Den bitterhet, som nyss fyllde hennes hjerta, hade alldeles flytt. Under några ögonblick gled båten utföre floden. Derpå tog missionären årorna och båten sköt tvärs öfver den silfverskummande forsen och stannade i en liten vik nedanför huset. Han, steg i land och Mary följde honom. År du lyckligare nu? Ar du nöjd att lefva så som Gud vill det? frågade han och räckte henne sin hand. aJa, min fader, jag är nöjd, svarade hon. Att lefva äfven utan jordisk kärlek? fortfor han. Mary bäfvade tillbaka — det behöfves mera än några få ord, mer än en enda strid, en enda bön, för att ur en -qvinnas hjerta rycka lnogtan efter kärlek. pe