Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 2

ärgade lockarne, föllo tillbaka så att hennes sköna ansigte tydligt visade sig i dunket. Hon såg ut som en sorgsen :-:engel hvars anlete lystes upp af ömhet och tro. Indianerna sågo nedslagna på hvarandra Bössan föll till marken, och i stället för ati anfalla, kröpo vildarne vördnadsfullt fran till den unga flickan, i sina grannt målade drägter liknande en flock tropiska fåglar lockade af en oemotståndlig tjuskraft. Mary mötte dem utan fruktan; en obeskriflig, andlig skönhet hade liksom förklara hennes ansigte. Indianernas roflystnad va försvunnen och de sågo med allvarliga, hjertliga blickar på henne. En af dem räckte u sin svartbruna hand och Mary lade sin fina hvita hand deri, der den låg som snöflingar på den svarta marken; han såg ned derpö och smålog; hennes mod behagade honom. Den hvita dufvan är modig — den stor Anden breder sina vingar kring den, som ä) ren som nyfallen snö, sade han på sitt ege språk till sina följeslagare. Mary förstod litet af Shawnie-språket bon såg upp på vilden och sade mycket mildt pHvarföre viljen I döda min fader? Der store Anden breder också öfver honom sir vinge, stor och ljus som morgonskyn. Se på hans ansigte — är han rädd? Indianerna drogo sig tillbaka, togo upp sing bössor och betraktade missionären med hotande blickar. Han förstod deras språk och talade det obehindradt; han vände sig til dem med den lugna sjelfbeherrskning, som gifver värdighet ät modet. aMina barna, sade han, hvad ondt har jag ojort att I viljen döda mig? Vildarnes anförare stötte sin bössa i klippan så att det klang deri, och svarade; Du har suttit i den hvite mannens råd: vill hans eid; der nere, Dem store fadera på