Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 2

allt större likhet, icke i form och drag, men i uttrycket, som var alldeles detsamma hos ada. Det var icke så långt till flodstranden, och han bar den sofvande flickan ett stycke genom skogen. Han slöt henne närmare och närmare till sitt hjerta, tills det tycktes honom nära att brista. Då han kom i sigte af Monockonok grep honom en känsla af ömhet och smärta, som mera än tröttheten borttog hans krafter och förmådde honom att sätta sig ned på en kullfallen trädstam. Han såg ned på barnet med den ömmaste blick. Hans panna sänktes småningom och han tryckte sina läppar varmt på den sofvande flickans panna, på de slutna ögonen, de bleka kinderna och läpparne. Han kysste henne så gång på gång utan att hon vaknade. Ö, fader 1 himmelen, sade han, förlåt mig om detta är syndigt, om jag ej Kan slita alla jordiska band — mitt hjerta blöder under detta öfvermått af känslor — det är nära att brista af så länge återhållen kärlek! O, fader i himmelen, jag är din, din allena — men hon är här vid mitt hjerta och jag är blott en menniska!l Djupa snyftningar bröto fram ur hans bröst och tårar föllo öfver hans kinder och ned bland hennes lockar. Han gret som ett barn, den lugne, allvarlige mannen, som ett litet barn. Mary väcktes deraf. Hon var icke fullt vaken, men rörde sig litet och lindade armarne om hans hals: Huru den starke mannen darrade dervid! Huru han stridde mot den svaghet som nästan öfvermannade honom! klan hade ju afsvurit all glädje, all kärlek, slägt och vänner, för att egna sig åt Herrans tjenst allena. Han fick icke älska någon, icke af något band fästas vid jordelifvet. n svgradö kens fasta bestutsamhet.