Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 2

fredspipan och röka den med er. Men nu säger mig den store Anden att jag skall följa detta barn till Monockonok. Farväl; Han tog Mary vid handen, vände utan fruktan ryggen åt de beväpnade vildarne och gick derifran, utan att blifva anfallen eller hindrad. Mary hade gått flera mil) från hemmet. Utan hennes ledsagares utomordentligt noggranna kännedom: om trakten skulle hon omöjligt kunnat finna vägen till hemmet genom den täta, mörka skogen. Det var nu alldeles mörkt, men månan gick upp och vid dess ljus var det icke svårt för den med skogen så förtrogne missionären att leta sig fram till flodstranden. Men sedan Marys upprörda sinne hunnit lugnas, började hon känna sig trött efter den långa vandringen. Hon klagade dock ej, och hennes följeslagare visste ej huru hon öfveransträngde sina krafter, förrän hon slutligen alldeles uttröttad sjönk ned vid foten af ett träd. Han stannade genast och böjde sig, djupt bedröfvad ned öfver henne. Hon smålog och försökte tala, men ögonen slöto sig mot hennes vilja, och hennes krafter aftogo tills hon slutligen åg alldeles sanslös i gräset. Mäånljuset liksom inhöljde henne i en svepduk. Missionäen såg på henne med ett uttryck af outsäglig tacksamhet för den glömska af hennes idanden som sålunda bereddes henne. Han vöjde sig ned och tog henne i sina armar. Han sökte ej återkalla henne till lifvet, men lå sansningen småningom återkom, hviskade van sakta och mildt till henne, lade hennes : mufvad mot sitt bröst och vaggade henne i in famn tills hon småleende insomnade... Der: an nu satt och de bådas ansigten voro hvarundra så nära, tycktes deimäånljaset antaga ) Med mil menas här öfverallt engelska mil, hvaraf sb gå på En svenvi.