Aftonbladet – 8 januari 1868, sida 2

bredvid henne och drog henne sakta till sin sida, likt en far, som hon nyss också kallat honom, Och detta har drifvit dig så långt från hemmet? sade han och strök hennes ljusa lockar med darrande hand, ty aldrig hade hans deltagande blifvit starkare väckt. Hvem har varit så hjertlös, Mary? Hon svarade ej, men han kände buru hon darrade. Var det dina lekkamrater? frågade har. : KE Jag skall aldrig mera få några lekkamrater, hviskade de skälfvande läpparne, öfver hvilka de tröstlösa orden liksom mot hennes vilja bröto sig väg, aldrig mera, ty det finnes ingen mensklig varelse lik mig! Gud har icke skapat några lekkamrater ät mig Missionären hindrade henne ej att gråta. Han visste att en verld af bitterhet skulle flyta bort med dessa tårar. Men Gud har skapat oss till något bättre än lekkamrater åt hvarandra, sade han slutligen och tog hennes lilla hand i sin. Hon såg på honom och säde så sorgset, så sorgset: Men jag kan ej vara något... jag är ensam i verlden! Nej,, sade missionären, icke ensam... du är icke ensam, Anse dig aldrig ensam, Mary, så länge någon af Guds skapade varelser är hos dig ox fra Men hvem skall älska mig? Hvem skall hjelpa mig? utbrast hon ångestfullt. Hvem skall älska dig, Mar 2 sade han. Ålskar icke jag dig? Och din farmor och syster, älska de dig icke? Men nu... nu, då de få veta detta... att jag är puckelryggig... då är det förbi dermed? 3 , . Stackars liten! Hon glömde att de, som älskade henne, hade alltid vetat dettm Mis