Aftonbladet – 8 januari 1868, sida 2

Mary visste att han bad och hon böjde vördnadsfullt sitt hufvud. När eller huru tyst-naden öfvergick i ord visste hon ej, men hen—nes själ fördes af hans brinnande vältalighetsord på bönens vingar uppät — mot himlen. Hon lyssnade, hon vågade knappt draga andan och hon kände sig mera som en vingad engel än som den stackars vanlytta flickan, hvars hjerta blott ett par timmar förut varit så fullt af bitterhet. Tredje kapitlet. Då missionären. uppsteg — ty han hade utan att tänka derpå, fallit på knä — stod Mary bredvid honom, lugn och småleende. Solen var nu nära sin nedgång och i dess strålar lyste träden mörkröda med blixtar vf bleknande guld mellan grenarne. Dalen åg redan i djup skugga, men genom en öppning mellan de höga kastanjernas toppar änkte sig en ljusflod ned öfver klippan, der våra vandrare stodo. Han såg ned på den nga flickan, en himelsk glans lyste i hans blickar och de sista strålarne från den sjun—kande solen föllo som en gloria omkring hans mfvud. Kom, mitt barn, sade han och tog Mary id handen för att bjelpa henne uppför den ranta sluttningen; det är redan nästan natt, ch du har vandrat långt från ditt hem. Se, let skymmer redan i skogen; fåglarne och korrarne hafva gått till ro i sina bon. Dum kulle säkert varit rädd för att ensara gå illbaka i mörkret.s Jag kunde hafva fått vilse, men jag hade j varit rädd, svarade Mary sorgset. Härfter blir mörkret min bästa vän.n SR AIR