Aftonbladet – 7 januari 1868, sida 2

kens melankoliska sorl; icke ens en fågel unde här se henne och undra På henne. Drifven af deona längtan, elter kanske tare, ledd af Honom, som vakar öfver ändå elplösare varelser än hon var, gled hon kta ned i klippremnan och sjönk ned der på klippan med mosstäcket. Här var hon då ensam! Ingenting skulle störa henne här. Hon såg sig omkring med skarpa blickar, rädd att något skogens djur skulle se henne, ty känslan af hennes vanförhet följde na med hvarje tanke. Hon spratt till vid hvarje ljud. En susning af vinden genom trädens grenar kom hennes kinder att glöda. Hon ryste för att någon lefvande varelse, hvem det måtte vara, skulle med sina undrande blickar håna henne — den puckelryggiga. En ekorre hoppade mellan grenarne i em kastanje öfver hernes hufvud och såg ned på. henne mellan de. gröna löfven och toffslika blommorna. Hon sprang upp. En brännande rodnad drog öfver hennes panna och med ett skri, söm tycktes i sig sjelf vara en smärta, tog hon upp en sten för att kasta på djuret. Det ilade undan med ett snattrande jud, som föreföll henne hånande. Hvarföre e det Nlla djuret följt henne hit? Hvarre skulle det fästa sina mörka, skarpa ögon å henne och gäckande lägga sitt hufvud på Skulle hon då aldrig få vara allena? att det der grymma djuret ännu och såg . henne mellan kastanjens blad? Hvart kulle hon gå? Hvar fanns den fläck på jorden der ingen annan mensklig varelse än hon sjelf fick finnas? Hon stod och såg app mellan kastanjens grenar med en sten i i ; handen, fast besluten att döda ekorren eller hvilken. annan lefvande varelse, som vågade se på henne. Stackars barn! Det var första gången en grym tanke uppstätt hos henne, men hela hennes själ var 1 uppror. Hon var fiende till en och hvar som störde hennes ensamhet. Ensamheten var hennes rätt — den enda hon egde numera. F orts.)