Aftonbladet – 7 januari 1868, sida 2

i sin rättvisa vrede, slog honom med ett enda slag till marken. Mary såg sig omkring förskräckt och som om hon ej förstått hvarom fråga var; men i nästa minut rusade blodet upp till hennes ansigte, hennes milda blå ögon blixtrade, de små händerna knötos och hela hennes kropp skälfde af vrede. Ännu ett ögonblick och blodet strömmade tillbaka till hjertat, hennes bleka läppar slöto sig öfver de sammanbitnabtänderna, och hon föll framstupa till marken, som slagen af en blixt. ; Barnen skockade sig omkring hennb; för skräckta och häpna. De kunde: ej förstå detta förfärliga utbrott af vrede hos en ung flicka, vanligen så mild och vänlig. Det så ut som om den oförskämde Wintermoot dö dat henne med sitt hänfulla ord. Hennes. hjeltemodige försvarare kastade sig på knä bredvid henne, upplyftade hennes hufvud och stödde det mot sitt bröst; tårar al harm och förtrytelse runno öfver hans brinnande kinder och han hörde ej de hotelser och -smädelser hvarmed hans motståndare sökte ytterligare reta honom. Han gned stackars Marys kalla händer och försökte allt hvad han trodde skulle bidraga att åter väcka lifvet hos den bleka flickan, som låg der så lik en marmorbild. Jane stod bredvid gråtande och vridande sina händer; stackars barn — hon kände ej de menskliga passionernas styrka, och kunde ej tro att någo annat än döden kunde gifva hennes syster ett, sådant utseende. — Slutligen steg Mary Derwent upp och gic långsamt och tyst derifrån. Men det lå, någonting förfärligt i den ångestfulla blic hvarmed hon lemnade sina lekkamrater och, så att säga, tog ett sista, tyst farväl al barndomens och ungdomens glädje. Der hårdhbjertade ynglingens ord hade på en gång sönderrifvit det skydd, hvarmed föreken l hemmet så läbge omgifvit henne. Hon viss:e knappt hvad mening som låg i ordet puckelryggig, men. hon förstod med outsäglig smärta och blygsel att hon fått dett smätlenamn dörföre att hon var olik allt