Aftonbladet – 7 januari 1868, sida 2

ej hade något att göra, fann man henne ofta klättrande bland bergen på östra flodstranden, der hon stundom, djerftlatande sig öfver kanten af ett bråddjup, SO sig i vattnet nedanför, eller ock kanhända, gunvande på en trädgren omslingrad af vinrankor, mellan hvilkas blad hennes rosiga ansigte tittade fram, medan hennes glada skratt genljöd bland klipporna, och med fulla händer kastade de purpurröda drufklasarna ned på systern. i ; Sådan var Jane Derwent vid fjorton år. Men stackars lilla Mary! Naturen blef allt styfmoderligare mot henne. Medan hvarje flyende år skänkte hennes. syster friskare skönhet och glädje, blef hon, stackars liten, alltmer och mer undandragen umgänget med andra. De som bodde der på ön kunde ej uthärda att främmande, kalla blickar skulle se hennes vanförhet — ty det var denna som alltid gjort henne till föremål för ett så egenlomligt ömt deltagande. E Mary var femton år innan någon trodde henne vara medveten om sitt lyte eller anade huru djupt känslig hon var. Men en händelse inträffade få år efter hennes fars död, som omintetgjorde alla försigtighetsmått. Båda flickorna hade besökt skolan och skulle, efter lärotimmarnes slut, deltaga i en leK med de andra barnen. De :stodo alla i en ring på platsen framför skolhuset. Inuti ringen stod Edvard Clark, en vacker, klarögd, frimodig sosse, och han drog Mary med sig och svängde om med henne, vänligt och sakta, utan det muntra skratt och de glada hopp, som hörde ill leken. Det var hos den godhjertade gossen en instinktlik känsla af deltagande och indseende, förjden lilla stilla fickan, som förbjöd ul störmande glädje der hon var med. Det ar nu hennes tur att välja någon i ringen ;ch hon räckte blygt sin hand åt en gosse, sågot äldre än hön, son till en rik jordegare dalen; men unga Wintermoot drog sig tillaka med ett förolämpande skratt, och sade utt han ej ville dansa med den puckelryggiga. I samma ögonblick varringen bruten. Edard Clark sprang emot smällaren och, stark