Aftonbladet – 7 januari 1868, sida 2

ar begrofs, fann hon ofta missionären före ig der, som om han väntat henne, redan nnån hon sjelf tänkte på att gå dit; och för tt barn med så liflig billningskraft utgjorde letta skenbara förekommande af hennes önsklingar något både underbart och heligt. Missionären hade många pligter att uppyllä, och stundom förgingo veckor och måiader innan han återkom till ön; men det illa hjerta, som så fästat sig vid honom, unde lefva på minnet af hans lärdomar, när van sjelf mäste vara borta. Hans starka, ena själ hade vunnit ett märkvärdigt inlytande öfver barnet. Medan dessa känslor vaknade och utveckade sig hos den ena systern, växte den anIra upp, kraftig och rask, och den gamla armodern grep. sig modigt an med de nya pligter förlusten at hennes son ålagt henne. Andra kapitlet. Gamla fru Derwent hade lyckats förskaffa ig nödiga verktyg för att spinna och väfva let. grofva ylletyg, som utgjorde förnämsta vestandsdelen af nybyggarnes drägt. Hon saknade aldrig arbete, och inkomsten deraf var tillräcklig för att förse hennes hushåll ned bröd och viktualier. Också de små fliccorna, som under många omständigheter wunde hafva varit henne en börda, voro verkigen till icke så ringa hjelp. Jane var en glad och vacker flicka med nörkt, silkesmjukt hår, glada, goda ögon och äppar friska som ett daggigt rosenblad. Hon var dessutom en ordentlig liten flicka och spaade många steg för farmor,, genom att springa till källan efter vatten, nysta garn ch göra andra små tjenster. Jane lefde ett nuntert och behagligt lif på sin ö. Hon var ;ppenhjertig och glad, tyckte om att xkomma it litet ibland grannarne, och rodde derföre serna sin lilla kanot öfver strömmen eller itföre floden, när farmor ville ha ett stycke räf sändt till byn, eller önskade få te och undra obetydliga öfverflödsartiklar derifrån. Då fru Dörwents garn var nystatlt och Jane