Aftonbladet – 7 januari 1868, sida 2

att han hos-den sjuke; deras samtal kunde tundom höras i nästa rum, der den stackars armodern satt, gråtande öfver sina barnvarn; hon hade ömt dragit Jane ned i sitt nä, medan Mary satt hopkrupen på golfvet, å bedröfvad af sorg, att hon ej ens märkte len skilnad som gjordes mellan henne och systern. Hon satt der, som en bruten blomma, seende framför sig, undrande hvad döden var, lrömmande och utan förmåga att tänka religt. Slutligen blefvo de kallade till sjukummet; med återstoden af sina krafter drog len döende fadren Jane till sitt hjerta, och hans sista ord, hans välsignelse var för henne — Mary fick ej någon sådan; fadren utandades sin sista suck i dessa ord till den yngsta dottern. Men missionären såg huru bedöfvad af smärta hon stod der, och han tog henne i sina armar — 0, så ömt och bjertligt! — och Kf hennes panna. Det var första gången han hade ee någon af le små flickorna, och mu var denna kyss för Märy ensam, blott fört henne. En darrning skakade henne från hufvud till fot. Det var som hade hennes faders ande kommit tillbaka i denna ömhetsbetygelse för att ersätta den välsignelse hon ej hunnit få. Missionären tog henne med sig ut i trädsärden och talade tröstande.till henne. Han sade icke mycket, och hon hörde hans ord som i en dröm, men de fyllde. hennes själ med undergifvenhet. Från denna stund kunde Mary aldrig tro att hennes far dött utan att sitva henne sin välsignelse. Det var henne som om missionären hade u phemtat en fläkt af hans flyktande ande och vändt den till del kärlek för henne. Hon såg i honom numera en dubbel personlighet. Ej ens hennes farmoder fick härefter kyssa hennes panna, hans läppar hade vidrört den med en kyss, som var för henne detsamma som den döende falerns. välsignelse. Hon tänkte sig aldrig mer sin far såsom död, ty hans vän kom alltid mellan. henne och denna tanke. 5 Ännu en annan sak bidrog att öka detta ntryck. Då hon gick ned till den täta lund af mössbeväxta cedrar, i hvars skugga hennes