Armen. K. M:t har den 31 sistl. Dec. utnämnt: vid Andra lifgardet: till major, kaptenen D. F. OC. af Pontin; och till kapten, löjtnanten C. F. Bibau; vid Vendes artilleriregemente: till underlöjtnanter, utexaminerade kadetterna vid krigsskolan C. O. Sylvander och A. O. Staöl von Holstein: uti Artilleriet: till major, kaptenen vid Göta artilleriregemente frih. K. E. Leijonhufvud; vid Smålands husarregemente: till auditör, vice häradshöfdingen C. J. Kuylenstjerna; vid Kronobergs regemente: till underlöjtnant, utexaminerade kadetten vid krigsskolan V. T. S. Björkman; vid Jönköpings regemente: till underlöjtnant, utexaminerade kadetten vid krigsskolan G. E. Rundberg; vid Vestmanlands regemente: till underlöjtnant, utexaminerade kadetten vid krigsskolan A. Tri dh. Samma dag har K. M:t transporterat och förordnat underlöjtnanten vid Helsinge regemente E. A. Weylandt att vara underl löjtnant vid Norrbottens Ffältjägarekår. Samma dag har K. M:t, på ansö) ning, beviljat löjtnanten vid Vermlands fältjägareregemente A. R. F. von Hennigs atsked, med tillstånd att såsom löjtnant i armen var: K. M:t har förordnat majoren i Artilleriet, kaptenen vid Göta artilleriregemente, frih. E. Leijonhufvud, att vara chef för artilleristaben. BA n — Undervisningen i skolorna. Chefen för ecklesiastikdepartementet har den 5 nästl. . till läroverksstyrelsen aflåtit följande Undervisningens ändamål och sättet, hvarpå den muntliga meddelelsen inom skolan bör ställas i förbindelse med lärobokens begagnande, äro i stadgan för rikets elementarläroverk klart angifna. Det är nemligen i 118 föreskrifvet, att lärarens muntliga undervisning bör utgöra vigtigaste medlet att befrämja utvecklingen af lärjungarnes anlag och förmögenheter, att läraren skall, utan att fästa alltför mycken vigt vid enskildheter, i främsta rummet bemöda sig om att, med noggrannt afseende på lärjungarnes krafter och den utveckling de vunnit, öfva dem till sjelfverksamhet, samt att läroboken skall vara hufvudsakligen ett hjelpmedel för att fästa i minnet hvad som redan blifvit uppfattadt och dess begagnande ställas i nära sammanhang med den muntliga undervisningenn. Detta förhållande mellan lärarens muntliga undervisning och den skriftliga, som innehåles i lä oboken, är i sjelfva verket det enda, som är skolan värdigt och det enda, hvarigenom hon kan uppfylla sin bestämmelse. Med rätt styrka inträder detta förhållande örst då, när det nya kunskapsförräd, som ärjungen skall tillegna sig, städse göres till föremål för lärarens meddelelse, förr än desk innehåll sammanfattas i en lexa. Genom en sålunda gifven förberedelse kommer läraren i tillfälle att sätta det förut inhemtade i dess rätta sammanhang med det, om är för lärjungen nytt, samt att uppvisa hufvudpunkterna i det nya. Med kännedom at sina lärjungars krafter och således äfven af deras behof, kan han derefter afpassa sin hjelp såväl som sina anspråk, i det han låter lärjungarne, såvidt de förmå, sjelfva verkställa det arbete, hvarom är fråga, och inskränker sin åtgärd till att leda detsamma. Jnder det läraren på detta sätt leder arbetet genom behöfliga antydningar eller sådana frågor, som erinra lärj jungarne om hvad de ofta i sjelfva verket redan veta, ehuru de för tillfället ej ihågkomma det, deltaga lärjungarne, hvar och en efter sin förmåga och säledes samfäldt hela klassen,i den föresatta uppgiftens lösning. Då det på sådant sätt bearbetade lärostycket ånyo förekommer i skolan, blifver det läraren vida lättare att kontrollera och för undervisningen tillgodogöra det arbete, lärjungen hemma nedlagt derpå; han skall icke behöfva större delen af lektionstimmen för att upptäcka och utplåna begångna misstag; den af mängen fruktade tidsförlust. som uppkommer genom förbere