Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 2

stranden, vinka och kyssa på -fingrarne åt roddaren eller vifta med sitt förkläde, för att locka honom lägga i land. Underligt nog frågade indianerva sällan efter dessa signaler om ej Mary var med sin syster vid stranden. En enda skymt af hennes gyllene lockar, en enda rörelse af hennes böjda gestalt, verkade mera än alla systerns vänliga vinkar. Hvarför närmade sig dessa vildar så gerna vid åsynen af hennes gestalt? Hvad var meningen med den underliga hyllning de egnade henne? Hvarför rörde de aldrig vid hennes klädning, eller slätade hennes hår, eller visade henne denna vänlighet, som Jane så gladt upptog? Hvarför lade de så ödmjukt örnfjädrar och eldröda fåglars fjäderskrud för hennes fötter? Mary kunde aldrig förstå detta, men det fyllde hennes sinne med obestämd bäfvan, medan vildarne gingo bort tysta och tankfulla, nästan andäktiga och fulla af vördnad. i Annu en person brukade besöka ön, och denne hade stort inflytande öfver barnen. Denne man var en engelsk missionär, som hade gjort öknen till sitt hem ungefär vid samma tid som Derwent bosatte sig på ön. Det var synbarligen en man af börd och uppfostran, ty äfven det råa lefnadssättet i dessa skogar hade ej förmått betaga honom den förfining och bildning, som gjorde hans ödmjukhet så rörande. Stundom dröjde han blott en dag på ön. Stundom uppehöll han sig der längre, och undervisade då de små flickorna i de högre ämnen, der deras fars kunskaper voro otillräckliga; han sådde då också heliga tankar i de ungas sinnen, som indrucko dessa höga läror som blomman dricker dagg ifrån himmelen. (Forts.)