Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 2

stig och skälmaktig, road af alla lekar och af föga annat. Begäfvad med vanlig godhjertenhet och ett godt lynne, var hon helt enkelt ett vackert, älskvärdt barn. Mary deremot, som, ehuru äldre, syntes vara betydligt yngre än den mera storväxta systern, var så finbildad, så späd, att man nästan kunde vara rädd att låta vinden blåsa på henne, äfven då när dess fläktar icke ens afskakade en enda af vårens blommor. Hennes stora, djupa ögon, hade en blick full af allvar. Hon var så ljus, så späd, hon böjde sitt hufvud när hon gick, lik en blomma, hvars krona är för tung för dess stängel, och öfver den fina munnen lag alltid ett drag af outsäglig ljufhet. Men det skulle vara lika lätt att beskrifva en ande, som att gifva en riktig föreställning om detta englalika barn, med den djupa blicken, den rena pannan och de spridda, för ett barn ovanliga ord, som stundom gingo öfver hennes läppar. Derwent visade henne alltid den största ömhet och ett ständigt öfverseende, ehuru hans varmaste kärlek tillhörde det yngsta barnet. Han var sina döttrar: och så länge han lefde använde han sina hvilostunder till deras undervisning. Så lefde den lilla familjen i ostörd lycka tills Mary stod på gränsen mellan barndom och ungdom. Det var stilla och tyst på Monockonok-ön; nybyggarne gjorde sällan besök hos hvarandra, och ända mera sällan hände det, att en främling förir rade sig till dessa aflägsna trakter. En och annan indian lade stundom i land vid ön under sin färd utföre floden, men detta. var alltid för barnen en stor glädje, ty de betraktade vildarne med barnslig beundran, som om de varit sällsynta faglar, fasaner eller guldfinkar. Vid åsynen af en kanot brukade Jane glädtigt springa ned till